Det är verkligen en milstolpe...

JAG har sprungit 1 MIL!
Jag sprang utan en endaste tanke på att ge upp, utan en tanke på att gå. Min mentala inställning höll hela vägen och jag är så stolt över mig själv. Det var inte hemskt alls och jag fick ingen "nära döden upplevelse". Jag sprang lätt och ledigt (ja för att vara mig då) och orkade prata och skratta och ha kul tillsammans med mitt härliga stöd och sällskap, nämligen Micke.
Det två sista kilometerna var mina snabbaste, jag hade krafter kvar efter den där tuuunga, seeega backen efter färjelägret och ökade på steglängden och därmed farten (men tror för guds skull inte att det gick mer än i joggtempo då jag annars mest lunkar). *s*
Med dryga 1 kvar så kändes det som om mitt hjärta var påväg att hoppa ur bröstkorgen men jag höll i av ren vilja. Yes I did it och jag undrar om jag inte öppnat en ny dimension i mitt liv ;-)

Nu ska jag glida i soffläge och njuta av kvällen!
Puss och kram

10,3 km, sällskap Micke, tid 72: någonting

Kvällens lunkstatus.

Motivationen är verkligen inte på topp just nu och det var mer än motigt att komma iväg ikväll på min första runda sen i söndags.
Tunga steg och taskig motivation är verkligen tufft att kämpa mot men svackor kommer och svackor går, det lär jag få erfara mer än en gång!
Nåväl ut kom jag och joggade gjorde jag och det gick väl hyfsat. Tidtagaruret la av men det var nog bara bra för mig för då hade jag siktet inställt på att hålla ut så länge som bara möjligt utan press.
Jag tror att det här var min långsammaste runda men det gör inte alls något eftersom mina, vanligtvis så jobbiga, vader inte bråkade med mig.
Jag får hoppas att den där halva pizzan jag tryckte i mig till lunch/middag nu är ett minne blott i mitt system och att denna "icke avbrutna" runda får motivation att knacka mig hårt på axeln igen!

6 km, ingen tid och inget sällskap förutom en mängd äckligt flygande småkryp som höll på att envisas runt mig en bit på Militärvägen.

Får jag skänka lite rumpa...

humpa bumpa!
I går em/kväll hade jag en dejt, en härlig dejt med min goa, söta, vackra vän som också har sådan tacksam jeanshäck! Jepp vi var alltså ute på jeansjakt och det är viktigt med smakråd när man ska slänga ut en hel massa pengar på sådana viktiga saker.
Nu är det förvisso så att hon, ta mig tusan, kan klämma i sig vad som helst och det sitter grymt, ascoolt och läckert, men det är ändå viktigt med smakråd, det förstår jag och ger jag henne så gärna och hon tillbaka till mig! Sådana är vi kvinnor, vänner :-)
Utifall att ni här kan ana en viss avundsjuka från min sida angående hennes najsa ass, så anar ni lite rätt. Missförstå mig rätt för jag om någon UNNAR HENNE det, men INTE när jag står i provrummet bredvid. Jag blir galen!
Hon står där graciöst och provar par efter par och ALLT sitter PERFA!
Speciellt jeansen som är lågt skurna med fickor lite längre ner, de där assnygga modellerna och eftersom de sitter på henne så är jag så dum så jag också måste prova samma typer, haha, att jag inte har lärt mig efter alla dessa gånger! Jo jag vet jag är go och min rumpa är go, bara av annan typ än hennes ;-)

Onsdag som det var igår så missade jag min träning, men att prova jeans är också en viss typ av träning, det kan ni skriva upp!
Av och på, klämma och trycka i sina ben och rumpa i för tajta jeans så man knappt kan andas, FÖR man SKA alltså prova "görtajta" för de töjer sig ganska mycket efter användning.
Pulsen ökar vid avstämmning i spegeln, av med jeansen för inte sjutton sitter de bra, halva häcken hänger liksom utanför och det veckar sig och fan och hans moster....fasen vad de är lågt skurna nu för tiden, what a surprice liksom!
In med nästa och samma visa igen och igen och igen.... Nu är man i varje fall ordentligt uppvärmd och på gränsen till sammanbrott. Ut och titta efter nya modeller och fråga lite snällt om det inte finns "normala" jeans som inte har fickor nere vid knäna typ.
Jooo det finns mängder, det är mer vanligt med sådana jeans än lågt sittande säger expediten och plockar ihop ett par styck till för att ge mig och min rumpa ytterligare en chans. Förhoppningen stiger, av och på, titta spegel, men nej, nej och åter nej!
WTF! Vad är det för fel, det måste väl för sjutton finnas en modell som passar min kropp, provar ett par som jag tidigare provat och känner mig för igen, hmmm det är faktiskt inte så pjåkiga och min "najsa ass" vän håller med.
I huvudet passerar alla jeansmodeller i jämförande repris och dessa, den sista utvägen, är faktiskt snygga på mig, om jag får säga det själv! De håller liksom in och tajtar till vilket
är förbaskat bra då humpa bumpat blir något mindre *s*

Köpet blev alltså ett faktum och trots många kronor fattigare så kände Marie sig NÖJD, GLAD & TACKSAM och det kära läsare (läs: mamma, pappa, syrran & Micke) är inte ett illa avslut på en svettig shoppingtur!

Puss och kram!

Huvud och ben i konflikt.

Irriterande konflikt, fett mycket konflikt!
Trodde i min enfald att vadproblemen var som bortblåsta men icke icke. Nu fick jag bryta löparrundan igen och det är otroligt vansinnigt trist och jobbigt mentalt.
Sprang dryga 3 km men sen gick det inte mer, det blev precis som sist. Ont ont ont!
Det var knappt så jag kunde gå men gå fick jag lov att göra för hem skulle jag.
Jag vill så gärna hitta tillbaka till den gång då jag sprang dryga 9 km men just nu känns det långt bort :-(

Jag inser att det är aerobicsen som strular till det men det är ju så kul så jag vill inte lägga ner den träningen. Jag vill heller inte lägga ner löpningen så vad ska jag göra?
Någon förändring måste till och mest troligt kommer det att lösa sig per automatik då gruppträningen bara pågår denna månad ut.
Jag kör alltså på som vanligt dessa få gånger som det är kvar och kommer sen förhoppningsvis kunna löpträna utan problem under sommaren.
Maries huvud och ben ska bli bästa vänner, så det så!

5,2 km, 36:07, sällskap Micke

Sådana här dagar kan man nästa skratta åt.

Stress, stress och åter stress! Sen hem på grund av köer och handla mat. Slänga på pasta och värma tomatsoppa samtidigt som jag plockar ur en färdig diskmaskin för att sen fylla på direkt för att slippa se en knökfull hög i diskhon. Se till så att sonen fixar fotbollsutstyrsel FÖRE maten. Slänga fram dukning, skära upp bröd och sen försöka sitta ner i några lugna minuter för att ge matsmältningen en chans. Vara glad och lugn och trevlig mot barnen som i detta fall är mina två + en kompis. Stress, stress och åter stresss då jag inser att vi missar färjan för att hinna till träningen i tid...Ta några djupa andetag och acceptera att han blir 10 minuter sen. Packa in oss i bilen för att köra kompisen hem med minuter till godo tack och lov för nog fasen har han glömt sina benskydd, ja tjena "glömt"! Frågade om han hade skydden på sig och fick JA till svar, smarta mamma Marie tog då och kände efter och hade han skydden på sig, neeeeeej!!!
Då bubblade ilskan upp inom mig, varför i hela fridens namn ljuger han? Blir rent utsagt GALEN på sådant och vi har haft diskussion på diskussion om att INTE LJUGA utan säga som det är!
Vågar inte nämna vad jag sa/skrek åt honom men det var ORD och inte VISOR, det kan jag lova! Nu när jag tänker efter så kanske han far med osanning just för att jag blir arg på honom, vad vet jag, men någonstans måste jag ju få honom att fatta att det är FEL FEL FEL!
Ja jisses att vara förälder är inte alltid lätt!

När vi kom på färjan konstaterade jag att ilskan var som bortblåst och talade klart och tydligt om att jag inte var arg längre och så var vi "goda vänner" igen och satt och diggade till NRJ ;-)
Lillplutten var var han då? Jo han somnade och sov hela vägen till och från fotbollen, är det inte skönt att vara liten så säg! *s*
Väl hemma var det dax för mig att svida om till aerobicskläderna och åka över till Anna för att lämna av plutten och för att hämta upp henne.
Passet var som vanligt fast vi körde bara 1 timme.
Det fick räcka för man måste ju tänka på barnen!
Det blev lite sent för lilleman idag och det kommer garanterat att bli det för mig med, lite svårt att varva ner efter denna em/kväll. Men jag är helt övertygad om att jag kommer att sova både gott och hårt och vakna upp som en lugn avslappnad Marie ;-)

Sov gott!

En överraskning blev det men inte av den sort jag hade hoppats på.

Så kan det gå när inte haspen är på kan man säga!
Ojojoj vad tungt det var idag, benen var sega, trötta och stumma och ville inte alls göra som jag.
Hade hoppats att trenden skulle vända efter dryga 2.3 kilometer men det gick inte och jag började gå. Mina vader gjorde nämligen tokont, även när jag försökte gå i ett högt tempo.
Det var nästan så att jag satte mig ner på backen för att ringa Micke och be honom hämta mig, men jag bet ihop så gott jag kunde och tog mig hemåt. Försökte hålla ett bra tempo för att få ut något av denna lite "misslyckade" träning!
När det var några få meter kvar hem träffade jag på en granne som stoppade mig och sa
- Du har gått ner i vikt va?
- Jo jag har väl gått ner några kilon, sakta men säkert.
- Mmm jag tänkte det då jag såg dig häromdagen i trädgården och måste säga det till dig.

Och det kära vänner var räddningen på min kväll, jag blev så smickrad och glad! :-)

Dryga 5 km, tid 36:29, inget sällskap förutom mobilen.

Helg i all ära men var tar bloggandet vägen?

Jo bloggandet kommer veckan efter!
Det har varit så strålande väder så att vara inne och sitta framför datorn är liksom inte med på kartan. Det har dessutom varit kalas så vi har haft det trevligt med besök och ätit gott. Grannar ska flytta och grannar ska flytta in så vi har bjudit på kaffe och varit behjälpliga med verktyg, vilket har uppskattats. Trist att så trevliga grannar ska flytta men de nya blir säkerligen kanoners de med! Micke började fixa det sista på altan (inte klart än, men bra blir det) och ungarna har varit ute konstant och haft vattenkrig och lekt i vattenspridaren.
Jag påbörjade slipning av utemöblerna men gav upp, det är ett jäkla jobb och trist med:-(
Ska ta tag i det snart igen, jag lovar!

Söndagens sedvanliga aerobics utfördes med bravur. Det var grymt jobbigt då ventilationen i hallen är under all kritik, men det var lika för alla och vi kämpade på superduktigt!
1 tim och 20 minuter fick räcka denna gång!
Vaderna höll och ingen är gladare än Marie för det! I eftermiddag eller i kväll blir det därför den där sedvanliga joggingen. Sträckan är ännu ej spikad, det får bli en överraskning helt enkelt!

Har det slagit slint i huvudet på mig?

Ja, enligt min kära vän Christin så torde det vara tydligt så och jag är nog faktiskt benägen att hålla med!
Varför undrar ni säkert då och det ska jag tala om här och nu!
I fredags efter en sorglig men fin dag kom jag hem vid kl. 20.00 och ingen var hemma. Satte mig ner i soffan och tänkte i mitt stilla sinne att nu kunde jag passa på att njuta av tystnaden och glo på tv ett slag (och hur går tystnad och tv ihop! *förvirrat läge* ). Först och främst gick den där dumburken inte att sätta på och jag blev tokrastlös så därför bestämde jag mig för att ge mig ut och springa, en fredagkväll och själv dessutom, vad har hänt?!
Sprang neråt färjan och fortsatte över på grannön Skarpö och hade ingen aning om hur långt jag skulle springa och JAG som alltid vill veta hur långt jag springer före. Förändringens vindar har kommit för att ta med mig på en spännande färd tydligen så why not bara åka med ;-)
Nåväl jag sprang en bit in på ön men vände sen eftersom det började bli lite småmörkt och jag inte hade någon reflexväst på mig. Det blir verkligen bäcksvart därute och jag är rädd om mig och mitt liv, så det så!
Tempot var inte speciellt högt de första kilometerna men sen på hemvägen så hände det något och nu var det andra gången jag kände samma sak. Jag får helt nya krafter och ökar takten ganska så avsevärt de sista kilometerna, det känns superhärligt! Saken är också den att jag skulle kunna fortsätta att springa på en längre stund.
Nästa gång kanske det blir av, den som lever får se!

Skarpörundan, 7,1 km (jo jag var tvungen att åka iväg med bilen för att mäta sträckan) 46:18 sekunder, inget sällskap

Där satt den.

Onsdag= aerobics, 1 tim 40 min, kondition blandat med styrka och uthållighet + given stretch
Första aerobicspasset på hur länge som helst där jag inte fick bryta, gött!Vaderna kändes vid hoppen men nu tror jag att det är hanterbart, men den som lever får se;-)

Var himlans trött hela dagen och ännu tröttare på kvällen så jag får tacka Anna för att hon ringde mig vid kl. 19.30 och bestämde tid för upphämtning. Jo jag hade gått ändå men då hade jag fått piska mig ordentligt.
Passet var som vanligt hårt, tufft och grymt kul. Många nya steg och många nya vändningar var det så jag fick hålla tungan rätt i mun, men det gick bra ändå!

Jag måste säga att jag varit lite förvånad över att jag inte fått någon träningsvärk efter långpasset i måndags, men igår under styrkan och speciellt under div. benövningar på golvet så fick jag sådan grym mjölksyra, hualigen!
Vid läggdags efter kl. 23 så var benen tokslut.
Idag likaså vilket innebär att fredagens löpning som inte blir av blir förflyttad till lördagen och det passar nog mycket bättre då min kropp behöver vila.

Förståndiga Marie! :-)

Långlöpning!

Samma gamla runda på 5,2 + ner till färjan och hem, tot. 8,5 km, sällskap Micke, tid 52:00
Jag var mentalt förberedd på att springa vanliga rundan, åt vanliga hållet (det är faktiskt det bästa hållet) och sen kanske om jag skulle orka ta en extra tur ner till färjan vilket gör 7,5 km.
Det kändes som om jag hade ett lagomt tempo, långsammare än sist (tror jag) men en bra taktik. Ibland tror jag dock att Micke ökade tempot för att testa mig, buse!
Lite vadkänningar dök upp men jag försökte att inte tänka på det. Efter den där sega Militärvägen som faktiskt inte alls var så seg idag sprang vi åt höger istället för hem, ingen återvändo alltså...
Jag är förvånad över hur bra det kändes och att jag faktiskt hade krafter kvar så det här skulle inte bli några problem. Micke babblade på om att springa ända ner till färjan och sen "powerwalka" hem, medan jag bestämde mig för att skippa sista backen och skickade därför iväg Micke själv. Jag vände hemåt i väntan på att han skulle hinna ikapp mig.
Vet inte riktigt vad som hände med mig men helt plötsligt kändes det superlätt att springa och jag ökade takten, kanske var det tanken på att inte låta Micke hinna ikapp som gjorde susen ;-)
Det gick som på räls hem och faktum är att jag hade kunnat tuffa på längre!
Jag är förvånad, glad och mycket stolt!
Tjejmilen here I come *s*

Här kommer bilderna!

Långledigt och tid att gå hemma och fixa.

Har man inte något att göra så finns det alltid saker att hitta på när man bor i hus, inget snack om saken!
Idag vaknade jag upp och kände hur det riktigt kliade i fingrarna. Efter frukost så började "äventyret". Marie började röja bland reklam, tidningar och en massa papper som på något sätt bara ligger och dräller på olika platser såsom stol i kök och tvättstugan. Det hela slutade med att även garderoben under trappen och klädkammaren i hallen fick sig en genomgång, en rejäl sådan. Vinterkläder plockades undan, hela urvuxna vinterkläder gavs bort och trasig slängdes, skor åkte i soppåsen, väskor likaså. Nu har vi bra plats att förvara skor och dyl på, härliga tider! :-)
Jag städade även iordning vår ingång, tvättade av dörrar och fönsterkarmar och bord och stolar, sopade och flyttade undan en massa saker som har legat och skräpat hela vintern.
Vilket lyft!

Jag kände mig manad att ta bildbevis och tog även lite bilder på blommorna runtomkring som fortfarande mår alldeles förträffligt :-)

Ikväll ska vi lite spontant bestämt åka över till grannön och grilla med vänner, vilken härlig dag det här kommit att bli!
P & K