JAG har sprungit 1 MIL!
Jag sprang utan en endaste tanke på att ge upp, utan en tanke på att gå. Min mentala inställning höll hela vägen och jag är så stolt över mig själv. Det var inte hemskt alls och jag fick ingen "nära döden upplevelse". Jag sprang lätt och ledigt (ja för att vara mig då) och orkade prata och skratta och ha kul tillsammans med mitt härliga stöd och sällskap, nämligen Micke.
Det två sista kilometerna var mina snabbaste, jag hade krafter kvar efter den där tuuunga, seeega backen efter färjelägret och ökade på steglängden och därmed farten (men tror för guds skull inte att det gick mer än i joggtempo då jag annars mest lunkar). *s*
Med dryga 1 kvar så kändes det som om mitt hjärta var påväg att hoppa ur bröstkorgen men jag höll i av ren vilja. Yes I did it och jag undrar om jag inte öppnat en ny dimension i mitt liv ;-)
Nu ska jag glida i soffläge och njuta av kvällen!
Puss och kram
10,3 km, sällskap Micke, tid 72: någonting
1 kommentar:
Tjena Swedala!
grymt bra Mia,da ar det snart dags att farsan,Ann och du lubbar ut och krusar runt lite ev i sommar skall bli jattekul. keep on going fran ett varmt och skont DC. Skall stax och mota syrran sen sa skall vi ut och ata Fred,Ann och jag. Blir val natt nyttigt US veg eller natt onyttigt vi far se. Puss a mlamar fran det stora landet i Vast alla halsar.
Skicka en kommentar