Turboblandning

denna tisdag., för det är tisdag idag va? Ja snacka att jag är förvirrad....har nog lite väl mycket i skallen.

Kom hem kl. 20:40 igår och kl. 19:40 från jobbet så denna veckan blir väl en repris på förra.
Det är fortfarande kul så det är inte synd om mig alls!

Barnen pratade mycket om händelsen i måndags i skolan och alla mår "bra" enligt sonen.
Mannen (läs: gubben med käpp) har förlorat jobbet och saken är under utredning.

Annars går det hyfsat med GI-dieten, har "fuskat" några gånger då jag inte haft tid att planera.
Men om jag äter kolhydrater med måtta, om jag äter rätt kolhydrater, så kommer det nog att funka ändå. Mycket hänger ju på träningen.
Längtar till jag kan komma igång med löpning och aerobics som jag gjorde förr, bara denna förbannat envisa förkylning ville försvinna.

Mina inlägg duggar inte ens

Jag som efter ledigheten tänkte börja med både det ena och det andra. Det uteblev. Uppenbart så.

Fick jobba hela 1 1/2 dag sen åkte jag på jordens förkylning (läs: influensaliknande sak).
Blev hemskickad av mina kollegor och har sedan dess när jag kom hem, torsdag kl 14:00, legat deckad i sängen. Först idag orkar jag resa mig och fixa lite hemma. Först idag känner jag att jag är tillbaka till "livet" igen.
Har dock inte så mycket krafter utan blir andfådd av minsta lilla. Jag blir andfådd bara jag tänker på att jag behöver ta mig till andra sidan, alltså Vaxholm för att handla. Kylskåpet gapar lite väl tomt.

Läste precis hos Katti att hon sparkat igång med GI-metoden. Den funkar, jag har provat och blir nu lite sugen igen på att testa. Men ska man träna så behövs kolhydrater...har förvisso inte tränat på fleraflerafleratusen veckor vad det känns som så jag kan väl helt enkelt köra GI ett tag för att vid träning utöka kolhydratsintaget. Det låter som en plan, yes!

Katti nu är det beach 2009 som gäller och inte vassen 2009 ;-)

Första stegen mot Vårruset och ett hälsosammare JAG.

31/3-08, löpning i nästan 5 km, ingen tidtagning.
Måndag är alltid en bra dag att börja sitt "nya" liv på har någon sagt, därav mitt beslut att dra med mig stora sonen Marcus ut på en löpartur.
Med Vårruset (och lite annat) i tankarna slängde jag på mig träningskläderna, knöt skorna, på med vantar och mössa för att sen, med ett jäklar anamma, praktiskt taget studsa ut genom ytterdörren.

Så gick vi där sida vid sida med ett leende på läpparna, jag och min underbara son, och ett tu tre började benen öka takten. Ingen återvändo, joggingen var ett faktum :-)
Med tunga steg och dallrande häck kändes det riktigt jobbigt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle orka hela vägen ner till färjan, 2,5 km, och på det hem. Dessutom med Marcus vid sidan som på lätta steg funderade på om jag inte kunde springa lite snabbare....
Då bestämde jag mig för att inte tänka så mycket utan bara slappna av och ta det för hur det skulle arta sig. Fokuserade på andningen och vips så kändes kroppen lättare och därmed också stegen.

Efter halva vägen frågade Marcus lite fint om han inte kunde springa i förväg. Jag flåsade ut ett ja och sen hade jag honom som fin ryggtavla och "morot" fram till färjan, ja nästan ner till färjan. Jag skippade nämligen sista backen då jag mötte Marcus, som såklart redan varit nere och vänt. Så sprang vi tillsammans hela vägen hem. Jag måste säga att jag är imponerad över Marcus som aldrig sprungit 5 km förut, visst han är ett barn och har grymt mycket bättre flås en sin gamla mamma men ändå. Dessutom är jag imponerad över mig själv, trodde inte jag skulle orka.
Jag får tacka Marcus för trevligt sällskap och så bugar jag över min mentala inställning som gjorde att det funkade.

Nästa löpning sker på fredag, samma sällskap och samma sträcka, mycket spännande tycker jag!