Undantagstillstånd!

Jag är väl för go, igår måndag efter jobbet kom jag på så många undantag till att inte springa så det kunde räcka, bli över ja till och med delas ut till väl behövande.
Lagade middag, åt länge, läste tidningen, hade visst lite ont i huvudet och så var Marcus inte ens hemma för att ta hand om lillebror. Klappat och klart mao, så jag gick och vilade på sängen en stund, som visst blev till en lååååååång stund. Klockan 21.00 tröttnade jag på att ligga och göra ingenting efter att en mening snurrade runt i huvudet på mig " I morgon är en annan dag och då SKA jag ut och jogga, finns inga undantag!" Undrar vad jag fick den ifrån ;-)
Den tog verkligen skruv och jag chockade Micke genom att hoppa i joggingutstyrseln med tillhörande reflexväst. Micke chockade sig själv genom att göra detsamma :-)
Strax efter kl. 21 var vi båda så redo man kan bli vid den tiden och startade att jogga friskt. Jo jag vet att jag skulle ta det lugnt och promenera först, men så kändes det så otroligt bra och jag kunde inte låta bli som den envisa person jag faktiskt är ibland! ;-)
Vaderna kändes grymt bra, stegen flöt på och det kändes lätt och härligt. Fåglarna kvittrade, luften var skön att inandas och det var lugnt och fint. Jag var på riktigt gott humör och orkade till och med att prata och skratta, vilket Micke så snällt måste kommentera, sötis!
Jag orkade tänka mer och därför blev tekniken bättre. Försökte dessutom pressa mig själv lite hårdare i backarna, tog i, kämpade och gav järnet för att sen få vila nedför.
Fick inte heller håll efter halva vägen, blev inte heller lika slut efter halva vägen, hade krafter kvar till dagis ungefär och då var jag tokslut men gav absolut inte upp utan spurtade på som sjutton ända fram till min mobil som låg på verandan.
Både jag och Micke kände att tiden nog skulle bli kanon, men när jag slog av tidtagaruret så stod det 34:38. Lite sämre än sist, men känslan denna gången var faktiskt oslagbar och jag är mycket nöjd över min insats!

Jogging, kl. 21, 5.2 km, sällskap Micke, tid 34:38

Tillbaka till ordningen, när då?

Fredagens tänkta gåing/jogging blev inställd till förmån för sol på altan och social samvaro med vänner. Lördagen gick i fönstertvättar tecken och det blev sååå fint och rent. Dock har jag övervåningen kvar vilket jag tänkt att utföra idag söndag, men blev istället inställd till förmån för vårstädning i samfälligheten. Dagen är förvisso inte slut än men Marie är hyfsat slut så det får faktiskt vänta, jepp så är det!

Sopning och städning av bil känns som lagom uteaktivitet för en dag, nu är det dax att ta itu med den där STORA tvätthögen som ligger i soffan. Mamma var är du? ;-)

I morgon är en annan dag och då SKA jag ut och jogga, finns inga undantag!

Ha en skön söndagskväll, puss och kram!

Trädgårdsarbete är också träning

om än bara lite. Men så är lite bättre än inget!
Så underbart och gött väder det har varit idag så var det plättlätt att vara ute i trädgården efter jobbet, om än bara i period och fram och tillbaka och in och ut! Middag måste fixas, barnen kallas in, barn äta på altan, disk plockas undan, barn köras till fotbollsträning, ja ut och in och ut och in. Men jag är nöjd ändå för jag hann både att äta ute, läsa tidning ute och rensa löv och ogräs (såklart ute) med underbart fantastisk hjälp från Matteus, tack!

Frisk luft och lite "hårt" kroppsarbete gör susen för bloggandet :-)
Äntligen sitter hon ner framför datorn och knappar för blotta livet!
Att hon inte haft tid att spendera tid framför datorn har framgått tydligt de senaste dagarna.
Att hon tycker det har varit trist att inte få skriva framgår dock inte, men hon säger det här och nu, denna stund är saknad!
Att hon inte har tränat alls har såklart påverkat "frånvaron", men återgång till ordningen ska inte vara långt borta nu.

TräningsMarie har legat i vila i 1 vecka precis. På fredag blir det därför gåing kombinerat med jogg, bara för att börja lugnt och känna efter.
Längtar fettmycket!

Go kväll!

Förresten så mår mina balkonglådeblommor alldeles förträffligt och ingen är nöjdare än Marie "ickegrönafingrar" Johansson.

Den blomstertid nu kommer...

Idag bidde det ingen träningsblogg

- Nähä, vad bidde det då då?

- Det bidde en trädgårdsblogg

I brist på annat att göra så finns det alltid att göra *s*

Puss & kram

Onsdag, aerobics = gå hem....

Ja jag fick avbryta efter ca 30 minuter igen, jäkla trist alltså :-(
Minsta lilla ansträngning och jag får värk/ont.....tänkte att om jag bara undvek alla hopp så kunde det funka men neeeeeeej då!

Jag vill så gärna träna, men vad sjutton ska jag göra, blä!

Hjälp jag har snart en tonåring i huset!

Idag tog jag och Marcus en tur till Täby Centrum för "jag måste klippa mig för jag ska på disco på fredag" :-) Det blev kanonfint så nu kan jag skaka mina "ickelurviga" ben på dansgolvet......
Så kunde det varit men så var det inte *s* Marcus däremot blev ursnyggt läcker i håret och coooooolt nöjd själv. Det konstaterade i varje fall mamma Marie på hans kroppsspråk med händer i fickan och ett snett cooooolt leende på väg ifrån frissan 365:- fattigare. Sen råkade vi passera, stanna till, backa och gå in i en affär där han fick syn på kalsonger och inte vilka som helst utan Björn Borg.

- Aaaaaalllllla miiiina kompisar har såna mamma, jag vill köpa.
Tankarna roterade i huvudet på mig, ska lilla Marcus köpa "vuxenkallingar" hur går det ihop, han e ju så liten och smal. Hittade till min glädje XS men tänkte i mitt stilla sinne att de är ALLDELES på TOK för STORA.

- Aaaaaallllla miiiina kompisar har stl S.
Eftersom jag är en smart mamma med hyfsat!? bra koll så gick jag till kassan så vi fick titta på hur de såg ut, XS alltså. De var STORA, men han skulle bara ha och dessutom betala med sina egna pengar så, why not liksom. 199 spänn!, så vad göra och bättre ett par ASCOOLA kallingar på kroppen än ytterligare ett spel till X-boxen, eller hur!? Billigare, bättre, bäst! ;-)

Så kom vi hem, Marcus kastade på sig kallingarna och de PASSADE till min stora för förvåning!

- Mamma jaaaaaag saaaaaa juuuuuuuuu deeeeet.
Va! vad har jag missat, var tog mina ögonmått vägen, försvann de i takt med att tiden flyger och att han innerst inne fortfarande är mammas lilla plutt, fast ändå inte...hmmm förvirrande tanke...

Ja det är väl bara att förlika sig med tanken på att Marcus växer för att bli stor & större, längre än mig snart och att han börjar få en helt annan vilja och syn på sig själv. Kompisars roll och påverkan blir allt större och de flesta tycks falla in i viss typ av grupptryck vad gäller kläder och dyl. Marcus är där, polarna är där och jag, ja var är jag?
Jag är inte riktigt hemma än, men det är bara för mig att ta fram mina minnen från ungdomens glada, härliga dagar och därför ha full förståelse för utvecklingen "as we go along that road".....

Precis just i denna stund när jag är påväg att avrunda bloggandet kommer Marcus inrusande efter att ha "hängt" ute med sina polare...
- Mamma sätt på 1:an det är Andra Avenyn.
- MEN du har väl aldrig följt den serien?
- Nä men Adam och "dom" kollar...

Hjälp jag har snart en tonåring i huset!

Så var snart måndagen till ända.

Joggning kl. 18:00, 5,2 km, inget sällskap, tid 34 blankt.
Idag var det tungt och blev inte som jag tänkt, hade ju så fint planerat att jogga på extra långt. Hade ett mycket bättre tempo idag under första halvan, bara med småkänningar i vaderna (el. snarare från fotknölen och upp på insidan en bit), sen fick jag ondare och ondare men bet ihop så när som i en backe då jag gick så snabbt jag bara kunde.
Köpte på mig linement idag för att smörja in "vaderna" före turen, men kan inte direkt säga att det hjälpte. Kanske smörjde jag fel, kanske skulle jag sprungit åt samma håll som jag brukar, kanske var det avsaknaden av sällskap, kanske var det brist på energi då jag bara åt soppa till lunch vid kl. 10.30, kanske var det motvinden, kanske var det min inställning som gjorde det...Vad vet jag och egentligen spelar det inte så stor roll! Bättre lycka nästa gång, för det blir en nästa gång!

I will keep on jogging! :-)

Tänd ett ljus
Ikväll har vi tänt ett ljus för Engla och för vår fina, underbara, kära vän som har en mycket svår tid :-(
Du och din familj finns i min och Mickes tankar!
Många många kramar

Och medalj blev det...

Vi vann B-slutspelet, jippi! Grabbarna spelade två grymt bra matcher och Marcus fick göra 1 mål...alla nöjda och glada!
Vaxholm är på uppåtgång :-)

Efter 10 1/2 timmes utevistelse denna helg så är det nu dags att glida i soffliggarläge eller kanske tom sängläge. Jag är makalöst trött, ögonen går i kors och hjärnan går på sparlåga, därav detta korta inlägg...

Söndag- regnigt och ruskigt men cupigt ändå....

Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! Så sant som det är sagt och mina krulltottar till barn har såklart allt de behöver i klädväg, men än jag då? Där brister det totalt, vilket jag kommer att bli fullt medveten om idag, eller räcker det att jag oxå är krulltottig? ;-) Kanske är det ett tecken så att jag får "tummen ur" som det så fint heter. Kan denna gång vara den gång som får Marie att inhandla regnkläder, tror jag på det, tror ni på det?
Den som lever får se...

Så hur gick det igår då för grabbarna: De slet och kämpade hårt, första och andra matchen förlorades dock, trots många bra chanser och faktiskt mycket otur. I tredje och sista så lyfte de upp laget i allt, passninsspel, iver, rätt attityd och de vann med 6-0. Way to go grabs!!

Spänningen fortsätter och vi får hoppas på samma laganda idag!

Wide awake...

Jag och Marcus har precis avslutat denna långa friska dag och kväll som bestod av den låååånga filmen The Butterfly Effect. En sån där film som får en att fundera.... Jag frågade därför Marcus vid tandborstning vad han trodde att budskapet var och han sa "man kan inte ändra det som hänt".

Mina tankar som jag självklart delgav Marcus vid samma nattbestyr och som jag här och nu yttrar innan hopp i säng är: Alla ens tankar, handlingar och sätt att vara gentemot andra visar vem du är och var du hamnar i livet!
Är det inte tänkvärt så säg!?

Natti natti

Å dagen har fått en underbar start!

När jag kommer ner till köket efter något stela steg i trappen så öppnar Matteus med
- Mamma visst har inte jag tjatat på dig idag att du ska gå upp?
- Nej det har du inte sötis.
- Visst är jag snäll mamma?
- Ja du är såå go tack, mamma blir jätteglad!

Börjar sätta på kaffe och då får jag ännu en överraskande kommentar:
- Mamma du är världens bästa mamma och du är en goding.
- Men Matteus du är bäst och en gooooding du med (stor kram & puss på det såklart)
- Nej mamma jag är bara Matteus Nils Elis Johansson Värsta Coola.

Vilken konversation, totalt underbar, sådan kärlek!!!

Lördag= fotbollscup i Vårberg.

Ja vad ska man säga, Vårbergs IP av alla ställen. Det blir en bit att åka, men vad gör man inte för sina kära barn så säg! Dessutom ska vi ska inte bara dit idag mellan kl. 13-19, utan det blir tom en bonus på söndagen, jippi jippi!!

Självklart tycker jag att det är kul att se min son spela matcher, det är en kick kan jag lova och såkart blir mamma Marie stolt, inget annat sagt om det! Det blir lite många timmar bara och har mina aningar om att den där lilla rufsiga, kalufsen till son lätt kan bli lite uttråkad...... men den som lever får se ;-)

Kära sambon jobbar natt så det blir bara min och ungarnas helg!
Action mamma, fotbollsmamma och tjat o gnat mamma är inledd........

Härliga fredag.

Samma sträcka som i onsdags, 5,2 km, samma sällskap, ny tid 34.30
Ah vad jag känner mig nöjd och glad och stolt över mig själv, faktiskt! *klappar mig själv på axeln* Det har hänt något där upp i knoppen som inte förut funnits där, en envishet, ett vägra ge upp tänk. Förr körde jag jogg/gåing konstant de få gånger det begav sig. Så vad har hänt kan man undra? Frågorna hopar sig och jag har kommit fram till fler teorier:

1. Har ett par envisa personer i min omgivning som har inspirerat mig, ingen nämnd ingen glömd, och kan de så kan ta mig tusan jag.

2. Motivation, jag har ett mål och är bestämd att klara det hur jobbigt det än kommer att bli.
Fick precis värsta backflashen eller kanske ska säga visionen: en riktigt bra filmrulle från Amerikat, typ Rambo....men det är inte Rambo det är JAG som tar i för kung och fosterland med blod, svett och tårar, ser ni samma sak? *s*

3. Stöd från familj och vänner.

4. Känslan när man tagit sig igenom ett runda eller ett pass, grymt härligt är vad det är!

5. Kicken av att veta att det gör gott för min kropp, gott för min själ och gott för min kära omgivning, för de får en mycket gladare Marie att ha att göra med! :-)

Kan säkert rabbla mer men avstår då det kan bli liiiite för tjötigt som vi säger nere i Götet ;-)

Kapade nästan 2 minuter idag, det går sakta men säkert framåt. Mitt mål är att komma under 30 min på Vårruset och det kommer jag att klara, det kan ni skriva upp!
Den där lilla tävlingsdjävulen som sitter på min axel vill såklart pressa ner min tid mer och mer på samma sträcka, men enl. utsago från andra så är det bättre att försöka utöka längden på rundan och tiden också då givet. Därför ska jag nästa gång försöka jogga lugnt och sansat (precis som idag då mao*s*) fast hålla i längre, kanske lägga på 1 km eller 2.
Visst låter det som en strålande plan!? Det är Jönssonligan och jag hand i hand *s*

Avslutar med att säga att sällskapet skötte sig ypperligt idag, när vi spurtat (ja nästan i varje fall) in på uppfarten så kom käckt och glatt "älskling jag såg hur din rumpa jobbade på idag när du sprang, det kommer att göra susen"
Med den blicken och de orden så kan jag bara gissa vad hans tankar banade iväg någonstans, hahaha!
Han är för go min darling!
Puss och kram

För Varenda Unge.

Så nu har jag gjort det med...för en god sak gör man vad som helst
typ *s*

http://www.unicef.se/for-varenda-unge/grimasera

Do it you to!

Cherry Blossom i Washington DC.

Fick dessa vackra bilder av min kära, söta, goa, härliga syster som bor så långt borta, tack gumman!

Saknar dig!

Puss och kram

Snö, regn och jogg.

Ny runda 5,2 km (fjuttsträcka enl. somligt mer vältränade), nytt sällskap, tid 36.05
Bestämde mig i bilen hem, efter en dag av förvirring, för att ut och ge järnet i joggingens tecken. Rensa, ge utlopp för saker och ting, försöka få mental ro! Ringde hem och förberedde Micke på att han denna gång skulle få bli mitt sällskap, för det är bara att inse att jag MÅSTE ha NÅGON med mig ut annars blir jag såååå uttråkad. Det går bara inte för sig! Sen kan man ju fråga sig vad jag ger mitt sällskap förutom flås och tystnad så när som på något kort svar här och var....I dag lyckades jag till och med bli lite ilsk;-)
Jo man kan ju le åt det så här i efterhand men då var det fan inte roligt!

Det onda i benet gjorde inte vidare ont utan var mest stelt men försvann efter halva vägen. Banan var kuperad och första halvan var på asfalt och andra på grusväg och fy sablans vad det sög i benen. Blöt grusväg me not like....blöta fötter me not like, men jag gav mig inte även fast jag var liiiite nära mitt under den där ilskna stunden, the moment of truth. Den där härliga grusvägen är också en sån där sträcka där man ser väldigt långt, lite småbackar och jag var precis just då RIKTIGT TRÖTT med håll. Först klämmer han ur sig, "nu Marie är det bara raksträckan kvar seeen är det inte låååångt kvar".....men tjena, pyttsan, hallå där, det är det ju visst, det vet väl jag som kört där (bil alltså) flera gånger, suck och stön och andas, andas, lung och fin....Efter bara en kort stund kommer "så trycker du på lite mer i stegen nu, det är när det är som jobbigast det är som bäst" Men WTF, vad tror han att jag ÄR, något jäkla kraftpaket som bara kan öka när jag redan är helt slut.... Joo, jaa det var hans lilla "söta" sätt att försöka puscha på men se det gick inte! Det gav nästan, jag säger nästan motsatt effekt, jag var på väg att stanna, men som tur var fortsatte jag att kämpa på mitt EGET vis! Hem kom jag och hem kom Micke, hem kom vi tillsammans *s*

Vadå, jag besvärlig!? Nä jag är ju en easy going, lugn kvinna, jepp jepp *s*
I´m back...

Tisdagen är kommen

och Inspiration kom och knackade mig på axeln, tydligt, hårt och bestämt. Detta efter att ha läst på mina nya favvosidor shapelink.com och jogg.se. Jag har inte bara läst utan är härmed medlem :-) Här lägger man upp sina mål, sina pass, tider och dyl och får inte bara grym koll på sig själv utan också statistik! Man kan följa andra medlemmar, få träningskompisar, goda råd osv osv. Jag är fantastiskt imponerad och fascinerad över människors drivkraft och styrka, säger bara wow. Kan de, så kan alla, så kan JAG!

Har förresten beställt en pulsklocka idag, längtar tills jag har den i handen, ja eller snarare på handleden ;-)
"Varför mäta sin puls?
Pulsen ger information om hur hårt hjärtat arbetar. Pulsmätning är ett bra och effektivt sätt att få reda på hur hög intensiteten är. Tränar du på rätt intensitetsnivå minskar du risken för överträning och träningen känns mer behaglig och lustfylld."

Söndagen försvann, för att istället bli måndag.

Åh hjälp nu har jag för mycket i huvudet att plocka fram och berätta så det finns risk för viss snurrighet och osammanhang. Lovar att jag ska försöka göra mitt bästa...

Lördagkvällens vinprovning var mycket intressant och trevlig med sååååå god mat och dryck med näsan i glaset, härliga diskussioner och många skratt, tack Håkan och Katarina för en superkväll!
För att våra smaklökar och vårt doftsinne inte skulle förstöras så började vi med provningen direkt. Där satt vi 6 med 4 glas var framför oss, med fint egengjort protokoll/mall och penna i högsta hugg. Tur de hade stort bord;-) Ja och så fanns det vatten och bröd som man kunde pilla i sig för att neutralisera mellan varje glas. Eftersom vi alla är vinprovarnybörjare så körde vi en så kallad "öppen provning" där namn på vin, pris ( mellan 67:- och 240:- ) och årgång var utsatt vid rätt glas så att säga. Syftet med detta är helt enkelt att bara bekräfta färg-, doft-, och smakattribut, vilket inte är så bara då....Färgen var helt klart lättast att avgöra, resten var betydligt krångligare men man ska tydligen lära sig med tiden. Ett är säkert och det är att det i varje fall går att avgöra om det smakar gott att dricka;-) Förresten han i gänget som inte är glad i vin drack upp sina 4 glas och liite till, det finns alltså hopp om mänskligheten *s*
Ser verkligen fram emot nästa provning!

Söndag och 8 personer i samma hus. Dock ett stort hus så vi hade kunnat vara mååånga fler;-)
Jag undrar lite stilla, vet med mig att fler gör, hur ungar kan vara så oförskämt pigga och lekvänliga direkt då de vaknar. Ge mig styrka, ge mig kraft att förstå!
Nåväl efter utfodring så kunde vi skicka ut de där piggelinerna och då fick vi chans att inandas lugnet och så blev man helt plötsligt rastlös istället, är man inte skum så säg?
Så var det dax att packa sig hem, inte för att våra barn vill hem, de vill de aldrig när de får leka med sina kompisar Anton och Frida. Vi vuxna gillar ju också att leka med varandra, men här inser man att hem måste man för det finns visst lite sysslor att utföra och tider att passa typ fotbollsträning, vilka partydödare vi är liksom *s*

Hemma runt kl 14, uppackning, sen lunch (som i SEN pga klockslaget) och sen sysslor för att övergå i att åka iväg igen. Jag på mitt efterlängtade aerobicspass och resten iväg på Marcus fotbollsträning.

Så hur gick mitt pass då, jo det sket sig totalt kan man konstatera. Körde 30 minuter, tuff uppvärming och jag var mycket svettig redan, det här skulle bli ett skönt, hårt pass. Precis när vi skulle börja med våra härligt höga studs med stora kliv fram och klapp i hand hööögt över huvud, så hände det något med mitt ben, sidan av vaden, det small liksom till och jag fick ont, aj aj aj.
Tänkte i mitt stilla sinne att det nog (observera nog) släpper så jag försökte mig på att studsa vidare, men fick snällt inse att det bara var att kliva av och detta med fula fula ord i huvudet, grrrrrrrr. Omtänksamma, snälla Anja och andra kom fram för att hjälpa och jag fick tips om vad det kunde vara, mest troligt en bristning, och vad jag skulle göra.
Åkte hem besviken som få och googlade fram info ( jo jag måste ju läsa så mycket jag kan) och gick och lade mig på soffan med benet i högläge.

Där sprack min måndagslöpning och kanske också eventuellt mitt veckoschema, trist, typiskt men inget att göra. Jag får helt enkelt bara gilla läget och inse att det är JAG och ingen annan som har tröttat ut mina stackars ben som inte är vana att röra på sig i den omfattning som jag påbörjat.

Idag, måndag känns benet något bättre än igår så jag hoppas att det släpper fort. För till protokollet att jag kommer att fortsätta min plan så fort jag kan, men ska börja lugnt och känna efter ordentligt. Någon av er kloka därute som har råd och tips till lilla mig så mottager jag det tacksamt!

Mariestatus denna regniga gråa måndag: neutralt mer åt det negativa hållet, trött, seg, rastlös med avsaknad av go och jäklar anamma....nåväl efter regn kommer solsken och ett tu tre så piggar jag på mig igen, var så säker!
I´ll be back...

Lördag, sol ute och kaffe vid datorn men snart kaffe på altan.

Underbara, fantastiska barn som lät mig sova länge idag, ah vad härligt och välbehövligt! Mariestatus: Pigg som en mört, bara lite stel kropp och strålande avslappnad.

Så vad händer idag, jo ikväll ska vi umgås med underbart underbara vänner och dessa underbart underbara vänners vänner som förhoppningsvis också kommer att bli våra underbara vänner *s* Vi har en liten vinklubb ihop på vännernas ack så trevliga initiativ och ikväll är det premiär på en så anrik plats som Sundbyberg:-) Själv har jag bara varit på en vinprovning (amatörmässig sådan) förut så det ska bli mycket spännande att få se hur upplägget ser ut och att få lära sig mer om denna goda favoritdryck.
En i gänget dricker inte ens vin men det kommer säkert sluta med att han blir värsta vinexperten.....den som lever får se ;-)

Rapport kommer!
P & K

Springa, sprang, sprungit eller mer korrekt jogga, joggade, joggat

Fredag em, löpning med Marcus, dryga 5 km , fattades ungefär 40 meter om man ska vara kinkig.
Jag måste först och främst erkänna att jag är en hemskt egocentrisk, påtryckande mutande mamma, hualigen. Det började i bilen på väg hem från att ha handlat mat, varit på systemet och sen hämtat Marcus hos en polare. Så här på en fredag får man lov att vara trött och bara vilja komma hem och koppla av ( softa el. chilla som Marcus skulle uttrycka det) och det var precis vad han hade i åtanke. Det enda jag hade i huvudet och har haft större delen av dagen, ja varför inte sen i måndags, var att vi skulle byta om på stört så fort vi kom hem för att ut och jogga, löpa, springa loss. Han var inte ett dugg PÅ och svarade mig med en uppgiven, grinig, kinkig stämma " men mamma jag hade faktiskt FYS (varje torsdag med fotbollslaget springer de 2 km i högt tempo och han slog sitt personbästa med tiden 10:33 *applåder*) igår och jag är trött, PÅ RIKTIGT"
Det var då jag började med min alldeles egen"förmåga" att övertala och övertyga på vinnande sätt och ser det inte alls nödvändigt att i det här läget förklara hur, ni behöver bara veta att jag lyckades *s* Marcus var inte vidare lycklig på sin kära mor men efter klädombytet så verkade även hans humör blivit som ombytt, alltså som vanligt.

Tog modet till mig att klocka rundan idag och kan lätt konstatera att det inte gick vidare fort. Men visst sjutton gick det snabbare än första gången, peridovis. Marcus hävdade i varje fall att jag stegade på hurtigare denna gång och kände nog själv att det gick betydligt lättare med både steg och andning, periodvis. Det var den där sista förbannade backen som jag skippade första gången, som sög musten ur mig. Oh my "någonting" vad grym den var och just i den stunden kämpade jag med många tankar för att ta mig upp hela vägen, kändes som en hel evighet. Dessutom med motvind så var det extra motigt, jag lovar...
Men upp kom jag, tack Marcus för peppande ord! Efter ha fått chans att "vila" och få ner pulsen i en liten nedförsbacke, så fick jag nya krafter och joggade på hela vägen hem. Ja just det, fick håll också på köpet men lyckades på något sätt förtränga det, ibland förvånar jag mig
själv :-)

Så tiden då, vad bidde tiden, jo den bidde 34:34:1. Somliga tänker säkert att det knappt gick med styrfart, andra tänker kanske "bra kämpat" så här andra gången. Jag tillhör båda kategorierna ;-)

Läste på nätet att om man snittar 6 minuter per kilometer så klarar man milen. Jag har onekligen en bit kvar då jag enl. uträkning gjorde 6:8682/km, MEN det här får lov att ta tid och jag får lära mig att "skynda långsamt". För även om jag någonstans har en liten tävlingsdjävul på axeln så sansar jag mig för att inse fakta, det här gör gott för mig och för mitt välbefinnande, så det så!

Marcus var förresten "stolt som en tupp" för att han hängde med. När han sen insåg att att han sprungit 1,2 mil bara denna vecka ville han kasta sig på telefonen för att ringa sin idol nämligen morfar, sötis!

Tack för ordet!
Puss och kram

Härliga, ljuvliga fredag!

Inga morgnar är den andre lik, bara snarlik...
Vaknar av att Matteus ligger bredvid mig (mestadels sover han hela natten i sin säng men det kommer tillfällen då han drömmer och vill sova hos oss) och andas och rör sig vaket, vilken överraskning ;-)
Min väckarklocka, som i själva verket är min mobil har inte ringt än, vänder mig om mot sonen och våra ögon möts, vi kramas och gosar, mmmm så mysigt! Han frågar mig med sin söta stämma om jag ska gå upp när mobilen ringer (han är smart min son för han har anammat mina morgonrutiner) och jag svarar i vanlig ordning JJAA. Så ringer min mobil och jag stänger av för att snooza i 10 minuter till, den kan han också min smarta lillplutt och på det säger han ”mamma det tar inte så lång tid innan den ringer igen? ” Mamma Marie svarar NEEEJJJ och försöker "sova" en liiiiten stund till.
Vid det tillfället börjar han tröttna lite smått och rör på sig mer frekvent, sparkar med benen, vänder sig om och lägger sig på knä och gungar fram och tillbaka och vänder sig igen. Jag är av den sorten att jag sover som bäst när det är lugnt och stilla och som jag förklarade igår är jag inte på bäst morgonhumör därav får jag störd sömn och blir lite grinig, trots världens mest härliga unge bredvid. Dessutom har den där härliga ungen ärvt mitt morgonhumör så ni kan ju gissa vad kontentan blir, jo gny och gnäll, men ack av förstående sort, för han lyssnar på mig och ligger still i typ 1 minut sen spritter det i kroppen igen. Jag föreslår lite fint att han kan gå upp och leka men nej det passar inte en dag som denna.
Så ringer det igen och vips råkar jag komma jag åt snooze-knappen *visslar oskyldigt*, ytterligare 10 minuters härlig sömn.
Inser att jag nu ber om det omöjliga, men är man envis och hoppfull kan man få tro att under kan ske, eller hur!?
Icke denna fredag tydligen så jag gav mig, masade mig upp och fick en glad, studsande son på köpet …..härliga morgon!

Längtar till i eftermiddag då det är löpning som gäller och SPRINGA ska jag trots att det känns som om häcken är ihopsydd med knävecken idag. Korta muskler vill jag inte ha. Jag vill ha lååånga smidiga (nej jag ber knappast om det omöjliga *s*). Är det inte bara att stretcha lite mer och kanske tom be om kontinuerlig massage? Börjar smida lite planer på hur det ska gå till, fasen är jag inte smart så säg *s*

Smart Marie och här kom också förklaringen till min smarta Matteus :-)
P & K

Torsdagen går i positiv anda.

Trots den otroligt vanliga segheten att kliva upp. För det är bara att inse fakta, jag är grymt morgontrött, opigg, seg, ej på bäst humör, ej något vidare pratglad. Vintertid är det såklart värst då är jag extra, extra av allt det ovanstående, denna årstid är jag endast en bråkdel av det extra värsta ;-)
Efter att ha börjat motionera så kanske jag blir en promilledel av bråkdelen av det extra värsta ;-) Någon som hänger med?

Förresten så somnade jag JÄTTESENT igår för att vara mig, närmare bestämt kl 00:30, då borde man lätt få ihop ”summan av kardemumman” som man så fint kan uttrycka sig.
Men det är stor skillnad på trötthet och trötthet, jo faktiskt! Marie vaknade trött men vid god vigör och dessutom på bra humör och pratglad, det ni! "Tänk på procenten…" nope jag tänker promille ;-)

Vad kan då detta fenomen bero på? Min egen teori: våren är kommen, JIPPI, jag känner mig superdupermotiverad, jag känner mig så inspirerad och positiv, men framförallt så tror jag på mig själv! Jag vet att jag kommer att klara mina uppsatta mål! Det kommer att bli motigt många gånger men motgång föder medgång…jisses man kan nästan undra om jag käkat lyckopiller ;-)

Vad ska det här sluta?
Jo, i mål på Vårruset och med en ännu nöjdare Marie såklart!
Men ”den som lever får se” om jag får citera mig själv…
P & K

Skaka loss kunde hon...

Onsdagkväll kl. 20.00-21.40
Stelheten bara försvann, poff, liksom tid och rum och jag hade full fokus på att uträtta under med min kropp så fort musiken satte igång. Superladdade dansälskande Marie!
Vad sägs om 1 timme och 15 minuters kondition och 15 minuter biceps, rygg och mage. Man kan lätt så här i efterhand säga att det var fettjobbigt, fettkul och fettsvettigt, precis som det ska vara (har jag förresten nämnt att min stora son är 11 snart 12 år, kanske liten förklaring till vissa ordval som liksom bara poppar upp;-)

Anja, hon den där superhurtiga, inspirerande, snygga, vältränade instruktör vi fått äran att träna för/med, körde lite nya moves idag och me like that a lot. Variation förnöjer, jepp jepp!
Det var Hi/Low så det skrek om det, det var fram och tillbaka, snurr, nudda golv, fina, starka armar åt alla håll och kanter, in med magen och spänna rumpan, röra sig med STORA steg bak över golvet och sen fram, grapevines, lunges, step-touch och fan och hans moster ;-)

Om jag vore bedömd av domare hade jag helt klart tagit 10 poäng i både musikalitet och kreativitet, resten får förbli osagt...

I morgon är det vila som gäller, tror jag i varje fall, den som lever får se!
Puss och kram

"Aerobics är samlingsnamn för ett antal dansinspirerade träningsformer. Även dessa skall dock uppfylla de basala behoven av allsidighet i träningen. Detta innebär att man tränar kondition, styrka, rörlighet/smidighet och koordination. Koordinationsmomentet är dock betonat i dessa träningsformer.
Aerobic är grundformen och omfattar dansinspirerade motionspass, där tyngdpunkten läggs på stegkombinationer och dans. Denna arbetsform innebär att pulsen hålls förhöjd vilket innebär att god konditionseffekt nås. Aerobic innefattar även basal styrke- och rörlighetsträning."

Jag är inte bara vardagsmotionär utan människa också...

Aj fasen, det blev 3 bitar smörgåstårta. Den var ju SÅ GOD och slank ner fort som ögat...*smiskar mig själv på fingrarna*

Jaha det gick fort att erkänna och visa min liiiite mindre starka sida, nämligen att jag är svag för goda, delikata ögonblick, sometimes, inte alltid, observera det, så det så!

Onsdag en dag som många andra

förutom att jag upptäckt att min kropp faktiskt har muskler på fler ställen än vad jag trodde.
Hjälp vad ont att kliva ur sängen i morse, mysigt gottont ska jag tillägga!
Kan nog inte komma på ett ställe på min "ack så härliga kropp" som inte har känningar idag, njae kanske fingrarna då. Men de lär väl få stryk i framtiden om jag fortsätter att blogga så här galet ;-)
Nåväl inget gott som har något ont med sig el. är det tvärtom?

Ser verkligen fram emot kvällens aerobic på 1 1/2 timme, jepp hon kör hårt med oss med all rätt. Brukar bli 1 timmes konditionsträning med lite härliga moves och sen styrka på det. Spännande ska det bli, gött ska det bli och framför allt intressant att se om jag kan få min stela kropp att skaka loss till musiken...den som lever får se ;-)

Första stegen mot Vårruset och ett hälsosammare JAG.

31/3-08, löpning i nästan 5 km, ingen tidtagning.
Måndag är alltid en bra dag att börja sitt "nya" liv på har någon sagt, därav mitt beslut att dra med mig stora sonen Marcus ut på en löpartur.
Med Vårruset (och lite annat) i tankarna slängde jag på mig träningskläderna, knöt skorna, på med vantar och mössa för att sen, med ett jäklar anamma, praktiskt taget studsa ut genom ytterdörren.

Så gick vi där sida vid sida med ett leende på läpparna, jag och min underbara son, och ett tu tre började benen öka takten. Ingen återvändo, joggingen var ett faktum :-)
Med tunga steg och dallrande häck kändes det riktigt jobbigt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle orka hela vägen ner till färjan, 2,5 km, och på det hem. Dessutom med Marcus vid sidan som på lätta steg funderade på om jag inte kunde springa lite snabbare....
Då bestämde jag mig för att inte tänka så mycket utan bara slappna av och ta det för hur det skulle arta sig. Fokuserade på andningen och vips så kändes kroppen lättare och därmed också stegen.

Efter halva vägen frågade Marcus lite fint om han inte kunde springa i förväg. Jag flåsade ut ett ja och sen hade jag honom som fin ryggtavla och "morot" fram till färjan, ja nästan ner till färjan. Jag skippade nämligen sista backen då jag mötte Marcus, som såklart redan varit nere och vänt. Så sprang vi tillsammans hela vägen hem. Jag måste säga att jag är imponerad över Marcus som aldrig sprungit 5 km förut, visst han är ett barn och har grymt mycket bättre flås en sin gamla mamma men ändå. Dessutom är jag imponerad över mig själv, trodde inte jag skulle orka.
Jag får tacka Marcus för trevligt sällskap och så bugar jag över min mentala inställning som gjorde att det funkade.

Nästa löpning sker på fredag, samma sällskap och samma sträcka, mycket spännande tycker jag!