Ja, enligt min kära vän Christin så torde det vara tydligt så och jag är nog faktiskt benägen att hålla med!
Varför undrar ni säkert då och det ska jag tala om här och nu!
I fredags efter en sorglig men fin dag kom jag hem vid kl. 20.00 och ingen var hemma. Satte mig ner i soffan och tänkte i mitt stilla sinne att nu kunde jag passa på att njuta av tystnaden och glo på tv ett slag (och hur går tystnad och tv ihop! *förvirrat läge* ). Först och främst gick den där dumburken inte att sätta på och jag blev tokrastlös så därför bestämde jag mig för att ge mig ut och springa, en fredagkväll och själv dessutom, vad har hänt?!
Sprang neråt färjan och fortsatte över på grannön Skarpö och hade ingen aning om hur långt jag skulle springa och JAG som alltid vill veta hur långt jag springer före. Förändringens vindar har kommit för att ta med mig på en spännande färd tydligen så why not bara åka med ;-)
Nåväl jag sprang en bit in på ön men vände sen eftersom det började bli lite småmörkt och jag inte hade någon reflexväst på mig. Det blir verkligen bäcksvart därute och jag är rädd om mig och mitt liv, så det så!
Tempot var inte speciellt högt de första kilometerna men sen på hemvägen så hände det något och nu var det andra gången jag kände samma sak. Jag får helt nya krafter och ökar takten ganska så avsevärt de sista kilometerna, det känns superhärligt! Saken är också den att jag skulle kunna fortsätta att springa på en längre stund.
Nästa gång kanske det blir av, den som lever får se!
Skarpörundan, 7,1 km (jo jag var tvungen att åka iväg med bilen för att mäta sträckan) 46:18 sekunder, inget sällskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar