Fredag em, löpning med Marcus, dryga 5 km , fattades ungefär 40 meter om man ska vara kinkig.
Jag måste först och främst erkänna att jag är en hemskt egocentrisk, påtryckande mutande mamma, hualigen. Det började i bilen på väg hem från att ha handlat mat, varit på systemet och sen hämtat Marcus hos en polare. Så här på en fredag får man lov att vara trött och bara vilja komma hem och koppla av ( softa el. chilla som Marcus skulle uttrycka det) och det var precis vad han hade i åtanke. Det enda jag hade i huvudet och har haft större delen av dagen, ja varför inte sen i måndags, var att vi skulle byta om på stört så fort vi kom hem för att ut och jogga, löpa, springa loss. Han var inte ett dugg PÅ och svarade mig med en uppgiven, grinig, kinkig stämma " men mamma jag hade faktiskt FYS (varje torsdag med fotbollslaget springer de 2 km i högt tempo och han slog sitt personbästa med tiden 10:33 *applåder*) igår och jag är trött, PÅ RIKTIGT"
Det var då jag började med min alldeles egen"förmåga" att övertala och övertyga på vinnande sätt och ser det inte alls nödvändigt att i det här läget förklara hur, ni behöver bara veta att jag lyckades *s* Marcus var inte vidare lycklig på sin kära mor men efter klädombytet så verkade även hans humör blivit som ombytt, alltså som vanligt.
Tog modet till mig att klocka rundan idag och kan lätt konstatera att det inte gick vidare fort. Men visst sjutton gick det snabbare än första gången, peridovis. Marcus hävdade i varje fall att jag stegade på hurtigare denna gång och kände nog själv att det gick betydligt lättare med både steg och andning, periodvis. Det var den där sista förbannade backen som jag skippade första gången, som sög musten ur mig. Oh my "någonting" vad grym den var och just i den stunden kämpade jag med många tankar för att ta mig upp hela vägen, kändes som en hel evighet. Dessutom med motvind så var det extra motigt, jag lovar...
Men upp kom jag, tack Marcus för peppande ord! Efter ha fått chans att "vila" och få ner pulsen i en liten nedförsbacke, så fick jag nya krafter och joggade på hela vägen hem. Ja just det, fick håll också på köpet men lyckades på något sätt förtränga det, ibland förvånar jag mig
själv :-)
Så tiden då, vad bidde tiden, jo den bidde 34:34:1. Somliga tänker säkert att det knappt gick med styrfart, andra tänker kanske "bra kämpat" så här andra gången. Jag tillhör båda kategorierna ;-)
Läste på nätet att om man snittar 6 minuter per kilometer så klarar man milen. Jag har onekligen en bit kvar då jag enl. uträkning gjorde 6:8682/km, MEN det här får lov att ta tid och jag får lära mig att "skynda långsamt". För även om jag någonstans har en liten tävlingsdjävul på axeln så sansar jag mig för att inse fakta, det här gör gott för mig och för mitt välbefinnande, så det så!
Marcus var förresten "stolt som en tupp" för att han hängde med. När han sen insåg att att han sprungit 1,2 mil bara denna vecka ville han kasta sig på telefonen för att ringa sin idol nämligen morfar, sötis!
Tack för ordet!
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar