som sällskap blev det igår. Vi kom ut kl. 21 och det var segt må jag säga. Det var nära jag slängde mig i soffan istället för att titta på den nya serien Främmande fågel , men då Anna ringde så fanns ingen återvändo. Dessutom så går det ju spela in med vår nya HD-box så den gick ju inte heller ;)
Det var kallt och mörkt och jag var inte 100 % laddad mentalt och den biten vet vi ju alla är otroligt viktig. Jag var inne i stadiet då jag bara hittade en massa fel, men jag lovar att jag försökte hitta den där goa glada Marie som fanns sist jag sprang.
Den första kilometern gick fort men var seeeeeg och jag undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle orka. Benen var stela och tunga och med fel inställning så är det ju tyngre än tyngst.
Hade jag inte haft sällskap så skulle jag gett upp och gått i perioder.
Vi hade bestämt i förväg att det skulle bli en kortis på grund av den sena timmen och mörket och vi kämpade på i dessa 4,6 kilometer som det blev.
Jisses vad det varierar i jogghumöret, ibland går det ju lekande lätt (kanske lite överdrivet men ni förstår vad jag menar) och vissa gånger ger man nästan upp. Är det bara jag som är sån? Eller upplever ni det också så?
Den sköna känslan infann sig i varje fall efteråt, yes jag/vi gav inte upp och när jag dessutom tittade på klockan hade det gått i ett 5:59/km tempo och det är det absolut snabbaste jag sprungit sen jogg premiären i slutet på mars.
Nästa gång blir det ett långpass, måste ju få in några milpass innan Hässelbyloppet!
5 kommentarer:
Precis så är det i löparvärlden, upp och ner. Tillslut vänjer man sig och tänker inte så mycket på de där bottenlöpen, för man vet att det kommer bättre dagar:) Och de där superpassen när allt går lekande lätt, de ska man hålla kvar i minnet riktigt ordentligt, för de växer inte heller på träd precis...
Bra kämpat Marie!!!
Bra att ni tog er igenom segheten, kanonbra!!!
Det är ju så här med bottenpassen också att om de inte fanns skulle man inte ha nåt att se fram emot. Om runners high infann sig på varje pass, vad ska man då sträva efter...? :)
Tack ni är kloka och jag lyssnar på era visa ord.
Ibland tänker jag bara att jag kanske är extra mesig och "svag" mentalt och behöver skärpa mig på den punkten.
Jag jobbar på det!!
Jag tycker du är så duktig!! Och Anna med för den delen, var det "min" Anna du var ute med? Hälsa henne i så fall att hon oxå är superduktig! Själv satsar jag på maggördlar. Se mitt inlägg idag, där har du bild på den, dock inte på mig:-)
Tack Katti!
Jo det är din Anna, fröken Anna, allas vår goa härliga Anna och jepp hon är jättegrym:-)
Hon är säkert ute och hurtar sig i detta nu...
Den där maggördeln vill jag HA, den är ju jätteläcker och hur LÄCKER kommer inte du bli!
Förväntar mig bildbevis och nu menar jag såklart med dig i den ;)
Skicka en kommentar